Kossor är söta

Jag är 27 år och har i princip hela mitt liv haft någon form av störning kring mat och ätande. Första gången jag ville banta var jag ca sju år. Enda sen den åldern har jag pendlat upp och ner i vikt. I början var det inte så mycket, några kilo upp och några kilo ner. Ibland var det t o m omedvetet. Men ätstörningar är progressiva och sen ca 8 år tillbaka har det varit VÄLDIGT många kilo upp och VÄLDIGT många kilo ner.

Väldigt många timmar har jag spenderat böjd över toastolen och försökt att kräka upp min ångest. Jag har dock aldrig lyckats. Då har jag förbannat mig själv och känt mig som en misslyckad bulimiker. Istället har jag slocknat helt utmattad i sängen och försökt fly från mig själv och mina tankar. När det var som värst kunde jag sova 17 timmar om dygnet. En sprängfylld mage med mat var mitt sömnmedel.

Jag har även diagnosen depression, vilken är inbunden i min ätstörning. Jag blir deprimerad för att jag hetsäter och jag hetsäter för att jag är deprimerad. Maten är mitt stesolid, min stilnoct, xanax, imovane och alla smärtstillande mediciner (och sömnpiller) som man kan komma på. Den bedövar så bra, den är min flykt från verkligheten.

Jag flyr från mig själv; från alla jobbiga känslor: sorg, rädsla, leda, besvikenhet, självförakt etc etc. Att hantera känslor är inte min starka sida. Mitt självförakt är enormt.

MEN, är det så jag vill leva? Svaret är nej. För jag lever inte när jag hetsäter och hatar mig själv, jag existerar bara. När jag hetsäter och hatar mig själv och hela jävla världen så isolerar jag mig från allt och alla. Jag rullar ner min persienner och sover om dagen och är uppe om natten. Nattens mörker passar då så bra in på hur jag känner mig inombords.
 
Fast att det är fruktansvärt skrämmande så vill jag ge livet en chans. Jag vill våga.