Kossor är söta

En liten ruta blinkar orange på min datorskärm. Jag klickar på den. "Hej X (mitt namn)". Det är en person från mitt förflutna som skriver. Det är E. En ganska obetydlig person för mig egentligen, ingen jag riktigt lärt känna. Jag får fjärilar i magen och vet inte om jag ska svara eller ignorera honom.

Jag bestämmer mig för att svara.

Vi börjar småprata lite om ditten och datten. Du vet, sådär ytligt "Hur är det? Vad gör du nu?". Vad ska jag svara? "Jag mår alldeles superb! Livet leker och jag älskar det." Till saken hör att han har bara träffat mig i min roll. Den där fejkade rollen som jag spelar så bra: en roll med självförtroende.

Vi träffades för ett antal år sedan, utanför en nattklubb. Jag var där med P, en kille jag träffade, och hans kompisar. Gick ut för att ta lite luft och träffar C, en av mina bästa kompisar, hennes nya pojkvän och två av hans kompisar. Den ena var E. Jag gick fram och hälsade. Efter några månader utan mat, en massa träning och en hel del efferdrin var jag smal och med lite alkohol i kroppen kändes livet som en fest (fast en fest utan mat). När E tar min hand för att hälsa stannar allting upp och det enda jag kan se är hans sockersöta ansikte. Han släpper inte min hand, utan vi står där hand i hand och tittar på varandra. Jag blir knäsvag. Det är den enda killen som lyckats göra mig knäsvag med en enda blick. Sen släpper jag hans hand och går närmare honom och lägger mina händer runt hans midja och viskar i hans öra "dig ska jag ha". När allt detta händer står P bakom mig, med ryggen emot och pratar med sin bror. Jippe, så nobel jag är.

Men detta är inte jag. Det är som om någon annan tagit över min kropp. Jag går in i en roll där jag utstrålar snygg, flörtig och med massor av självförtroende. I denna roll är jag ganska bra på att försköna sanningen, ljuga om du så vill. Allt för att känna att jag duger, att jag är någon. För den jag egentligen är duger inte.
 
Så när E skriver till mig på msn, känner jag hur lätt det skulle vara att gå in i den rollen igen; En roll som jag bestämt mig för att aldrig mer spela. Min skådespelar karriär varade allt för länge. Till sist gav jag mig själv sparken. Inte för att jag inte dög, utan för att jag var för bra på det (oscar nomenering nästa typ).

Jag tänker vara mig själv. Take me or leave me, this is me.  

Det är dock ett beslut, som med så många andra, vilket man måste ta många gånger om. Varje dag eller varje kvart som det så behövs. Ibland känns det omöjlig och ibland går det bara inte, men det är okej. Det är okej. Imorgon är en ny dag.

Jag tror att anledningen till att man går in i en roll, i alla fall är det så för mig, är för att fly från sig själv. Precis som med hetsätningen. I min roll slipper jag möta mig själv för jag spelar ju någon annan. Men varför är jag så hemsk?

Så när jag o E småpratat en stund, kommer jag på en lam ursäkt att jag ska duscha och sedan sova. Men här sitter jag, bloggar för andra gången idag och är inte ett dugg trött.

Jag ska nog blocka E från min lista.