Kossor är söta

Igår. Det kändes som att jag inte kunde andas. Andningen satt fast i halsen, precis ovanför brösten. Jag tog djupa andetag för att försöka få ner syre till mina lungor, men det hjälpte inte. Jag kom också på mig själv att hålla andan flera gånger. Ångesten pyrde i min kropp. I min rastlöshet, som ångest ofta ger mig, vankade jag av och an och försökte lugna ner mig med tankar som "det är okej, du får känna, du får vara ledsen, arg eller fullkomligt förvirrad. Det är okej. Det blir bättre".

Påväg till tåget för att träffa min terapeut inne i stan. Betalade biljetten och såg att det var ca 15 min till tåget skulle styra in på rälsen.

Oh nej, det ger mig ännu mer tid till att tänka.

Krig i huvudet. Fullkomligt kaos. Å ena sidan försökte jag övertala mig själv att sätta mig på tåget, vara i mina förvirrade känslor och sedan prata om det med terapeuten. Å andra sidan så satt djävulen på min axel och försökte övertala mig att ta cyklen och cykla hem, cykla inom Ica. Den skrek högljutt att allting kommer att kännas så mycket bättre med en magsäck fylld till bristningsgränsen med skräp. Jag försökte resonera med mig själv. Efter någon minut gick jag långsamt till min cykel och skrek i mitt huvud "sluta för helvete, jag är påväg!"

Väl hemma och min tunga kropp låg i soffan med magen fylld med mat, dock inte så fylld som den brukar vara. Jag lyckades slänga en hel del och det försöker jag vara tacksam över. Jag försökte sova men jag var besviken för det är inte var så tyst i mitt huvud som det brukar vara efter en hets.

Jag tror att det har och göra med att jag bestämt mig för att inte ge upp oavsett vad som händer. Detta beslut har förankrat sig i mitt hjärta. Det är inte "ännu ett beslut gjort med enbart huvudet", utan jag kan känna det känslomässig. En förutsättning för detta, tror jag är att ta en dag i taget. Oavsett vad som händer idag så är det en ny dag i morgon med nya möjligheter.

På kvällen kände jag mig ömsom ledsen och förvirrad och ömsom lugn. Tack T för ditt sällskap. Du är så betydelsefull för mig. Tack.

Idag är en ny dag och jag försöker ta lugna och djupa andetag. Att kompensera för gårdagen är det inte på tal om (fast att jag vill).

"Normal och Fin" med Caroline Eriksson kom igår med posten (är det inte ironiskt?) den ska jag läsa. Kanske H har tid att dricka en kopp te med mig. Hon har så underbart gott te och fiiiiiina muggar =)