Kossor är söta

Igår. Jag är hemma hos mina föräldrar och äter middag. Min syster häller upp cola light i mitt glas. Jag äter och dricker. Glaset börjar bli tomt. Jag häller upp lite till och försöker njuta av maten. Jag blir mätt och belåten. Min styvfar dukar av bordet. Där sitter jag med mitt glas med cola och konverserar med mina föräldrar. Plötsligt går det upp för mig att där var två flaskor cola på bordet och det andra glaset som jag nu drack av var upphällt från den andra flaskan. Jag frågar min mamma "det var väl också cola light?". Hon svarar "det vet jag inte". Jag rusar till kylen. 

Det var pepsi. Vanlig pepsi. Inte light. Vanlig pepsi. 

Panik.

Jag har inte druckit vanlig läsk på flera år. Jag tar glaset och häller ut det. Fast att jag enbart druckit ett par klunkar så ekar en högljudd konversation i mitt huvud.

"Du slappnade av, släppte på kontrollen och se vad som hände! Nu kan du lika gärna vräka i dig chips och godis som ska serveras senare. Vräka i dig. Du har redan förlorat din feta kossa."

Hjärnspöken. Jag försöker intala mig själv att det är hjärnspöken. Hjärnspöken som inte vill mitt bästa. Som vill få mig att ge upp, förlora kampen.

Jag tror att det är viktigt att identifiera våra hjärnspöken och verkligen förstå att de är en destruktiv sida av oss som sätter käppar i hjulet. Var dessa hjärnspöken kommer ifrån är olika från person till person. Dock behöver inte deras, hjärnspökenas, sanning bli min sanning.

Jag har ett val. Jag kan välja att inte lyssna på dem; att inte tro på dem. Det är svårt. Väldigt svårt. Men jag behöver, jag måste, tro på att det går. Annars har jag förlorat kampen.

Jag tänker inte förlora.

Även om kampen blir outhärdlig och man ger efter så är man inte förlorad. Även om jag trillar av cyklen och skrapar mitt knä, kanske t o m slår mig blodig, så tänker jag resa mig upp, sätta mig på cyklen och cykla vidare.

Igår vann jag.