Min roll som mig själv
Jag har nästan precis kommit hem från Danmark (bor inte så långt ifrån) och jag är helt slut. Men det var roligt.
Tänkte att jag skulle utveckla lite det här med roller.
Jag tror att det är svårare för unga människor idag att hitta sin roll i samhället; att klura ut vem man är i all denna stress som existerar idag. Tror att det beror på många faktorer. Dels för att det finns idag så många fler valmöjligheter än vad det fanns när mina föräldrar var unga. När mina föräldrar var unga fanns det så gott som bara en väg att gå: skaffa jobb och försörja sig. Den samhällsklass mina föräldrar kom ifrån så var det inte på tal om att plugga vidare, resa jorden runt eller åka till Afrika som voulentär. Men idag spelar det så gott som ingen roll vilken samhällsklass man kommer ifrån för det finns möjligheter för alla oavsett bakrund. Sen inte sagt att det kan vara kämpigare för vissa och enklare för andra att uppnå det man strävar efter.
När man slutar högstadiet och börjar gymnasiet hamnar man mitt i alla dessa valmöjligheter. Vad vill jag bli? Vad ska jag välja för program till gymnasiet? Samtidigt som man ska välja så befinner man sig oftast i det stadiet då man försöker klura ut vem man är. För att kunna ta tillvara på alla valmöjligheter, välja sin väg, behöver man då inte först veta vem man är?
Jag är 27 år och vet fortfarande inte vem jag är.
Jag menar inte att valmöjligheter är av ondo. Det jag menar är att de kan vara väldigt förvirrande. Dock tror jag att det underlättar om man från tidig ålder blivit bekräftad hemifrån av båda sina föräldrar. Då tror jag att det underlättar i sökningen efter vem man är och i förlängningen välja vad man vill göra med sitt liv. Givetvis behöver det inte alls vara så. Jag bara spånar lite.
Från tidig ålder har jag sökt efter vem jag är. Jag har ofta anpassat mig efter situationen och ibland spelar någon som jag inte är. Visst kan "anpassa sig efter situationen" vara en bevis på social kompetens, men har jag anpassat mig så till den grad att jag har kompromissat med mig själv, dock har jag inte känt det förrän efteråt att "det där var nog inte jag".
Eller kanske har jag hela tiden vetat vem jag är men inte kunnat acceptera henne? Har jag tryckt undan henne, försummat henne, dragit henne i håret och sparkat henne i magen så till den grad att hon flytt undan och gömt sig i en mörk garderob? Så kan det nog vara, så är det nog. Jag har inte varit snäll mot mig själv.
Jag har aldrig blivit bekräftad hemifrån. Aldrig fått höra att jag duger utan istället tvärtom. MEN, jag är inget offer. Från och med nu vägrar jag vara ett offer. Jag behöver bekräfta mig själv och inte trycka undan den jag verkligen är i en mörk garderob och sedan spela en roll. Jag behöver bekräfta mig själv. Om inte jag gör det så vågar jag inte heller lita på andra när de gör det. Om jag inte tycker om mig själv så kan jag inte heller acceptera att någon annan gör det. Sedan i förlängningen kanske jag vågar möta världen i min roll som mig själv.
En bok som jag älskar, vilken även blev film, är Fight Club. I LOOOOVE IT och rekommenderar den varmt. Det är en bok/film som man ska läsa/titta på många, många gånger. It's fucking fan-tastic. Boken är fylld med grymma citat. Här kommer ett, sagt av Tyler Durden (Brad Pitt):
"Man, I see in fight club the strongest and smartest men who've ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off."
Tänkte att jag skulle utveckla lite det här med roller.
Jag tror att det är svårare för unga människor idag att hitta sin roll i samhället; att klura ut vem man är i all denna stress som existerar idag. Tror att det beror på många faktorer. Dels för att det finns idag så många fler valmöjligheter än vad det fanns när mina föräldrar var unga. När mina föräldrar var unga fanns det så gott som bara en väg att gå: skaffa jobb och försörja sig. Den samhällsklass mina föräldrar kom ifrån så var det inte på tal om att plugga vidare, resa jorden runt eller åka till Afrika som voulentär. Men idag spelar det så gott som ingen roll vilken samhällsklass man kommer ifrån för det finns möjligheter för alla oavsett bakrund. Sen inte sagt att det kan vara kämpigare för vissa och enklare för andra att uppnå det man strävar efter.
När man slutar högstadiet och börjar gymnasiet hamnar man mitt i alla dessa valmöjligheter. Vad vill jag bli? Vad ska jag välja för program till gymnasiet? Samtidigt som man ska välja så befinner man sig oftast i det stadiet då man försöker klura ut vem man är. För att kunna ta tillvara på alla valmöjligheter, välja sin väg, behöver man då inte först veta vem man är?
Jag är 27 år och vet fortfarande inte vem jag är.
Jag menar inte att valmöjligheter är av ondo. Det jag menar är att de kan vara väldigt förvirrande. Dock tror jag att det underlättar om man från tidig ålder blivit bekräftad hemifrån av båda sina föräldrar. Då tror jag att det underlättar i sökningen efter vem man är och i förlängningen välja vad man vill göra med sitt liv. Givetvis behöver det inte alls vara så. Jag bara spånar lite.
Från tidig ålder har jag sökt efter vem jag är. Jag har ofta anpassat mig efter situationen och ibland spelar någon som jag inte är. Visst kan "anpassa sig efter situationen" vara en bevis på social kompetens, men har jag anpassat mig så till den grad att jag har kompromissat med mig själv, dock har jag inte känt det förrän efteråt att "det där var nog inte jag".
Eller kanske har jag hela tiden vetat vem jag är men inte kunnat acceptera henne? Har jag tryckt undan henne, försummat henne, dragit henne i håret och sparkat henne i magen så till den grad att hon flytt undan och gömt sig i en mörk garderob? Så kan det nog vara, så är det nog. Jag har inte varit snäll mot mig själv.
Jag har aldrig blivit bekräftad hemifrån. Aldrig fått höra att jag duger utan istället tvärtom. MEN, jag är inget offer. Från och med nu vägrar jag vara ett offer. Jag behöver bekräfta mig själv och inte trycka undan den jag verkligen är i en mörk garderob och sedan spela en roll. Jag behöver bekräfta mig själv. Om inte jag gör det så vågar jag inte heller lita på andra när de gör det. Om jag inte tycker om mig själv så kan jag inte heller acceptera att någon annan gör det. Sedan i förlängningen kanske jag vågar möta världen i min roll som mig själv.
En bok som jag älskar, vilken även blev film, är Fight Club. I LOOOOVE IT och rekommenderar den varmt. Det är en bok/film som man ska läsa/titta på många, många gånger. It's fucking fan-tastic. Boken är fylld med grymma citat. Här kommer ett, sagt av Tyler Durden (Brad Pitt):
"Man, I see in fight club the strongest and smartest men who've ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off."
Kommentarer
Postat av: Tant Malin
Hej,
vad fint du skriver! tack för din kommentar med länk så att jag hittade hit!
Postat av: Naa
Tack för förklaringen om bönor, det upsakattas. Och nu har jag en till bra blogg att läsa, skummat igenom lite nu.. men lägegr dig på minnet till imorgon så ska jag "ta mig an dig" =) Ha en trevlig dag!
Postat av: Tommy(moontears)
Tänkte på det här med "vanligt liv".
såg den här trailern med Leo dicaprio o kate winslet (nej inte Titanic), som verkar handla om det där typiska Villa, Volvo o Vovve.
http://movies.yahoo.com/premieres/9951304/
Trackback
