Kossor är söta

Jag står ute på min lilla uteplats, röker en cigarett och tänker på Britney Spears.

I flera år har medievärlden exponerats av bilder på Brittan. Denna tjej har blivit granskad under lupp och blivit kritiserad för mkt, inte minst hennes utseende. Den vältränade, smala Brittan med en tvättbrädemage förvandlades från "hot sexy bitch" till en normalbyggd tjej med en valk här och en där. Normal helt enkelt. Men denna normalbyggda tjej, som dessutom fött två barn, ansågs plötsligt som tjock och osexig. Jag tyckte också hon förlorat sin glans. Hon blev hånad för sitt utseende och ansågs ha "gått ner sig". Hon dög helt enkel inte. Att hon dessutom verkade/verkar lida av psykiska besvär gjorde nog inte saken bättre.

Jag är ingen skvaller älskande tjej som köper Hänt extra och allt vad de heter. Men turerna kring Brittan har inte gått att ta miste om, om man inte levt under en sten i skogen.

Nu har Brittan tagit tag i sitt liv, börjat träna och gått ner i vikt. Hon visar stolt upp sin nya, fina kropp i en ny musikvideo. Nu älskar vi Britney igen. Nu är hon smal, fin och vältränad, nu duger hon! Och eftersom hon är så fräsch, måste hon ju också må bra, eller hur? Nu finns det inget att kritisera längre. Nu skäms inte hennes fans längre, de är lika stolta som en nybliven mor som håller sin nyfödde bebis i armarna för första gången.

Vilket budskap sänder detta ut egentligen? Och inte minst, hur förvirrande måste det inte vara för Britney? 

Normal kroppsform, en finne på hakan och "jag pallar inte tvätta håret idag". Oduglig och hånad.
Vältränad med en tvättbrädemage, långa blonda extensions och perfekt retucherad hy. Sexig, välmående och populär.

Jag menar inte att det är fel att ta hand om sig själv, sminka sig och fixa till sig, absolut inte. Det jag tycker är helt snevridet, är att någon hånas och kritiseras för sitt utseende så grymt och fördomsfullt; som att en människas värde sitter i hennes/hans utseende. Dessutom av en branch som har en sådan enorm makt och inflytande. Med det vill jag också ha sagt att jag själv inte är fördomsfri. 

Skvaller säljer som smör i solen och människor älskar att se kändisar osminkade och med småfettigt, rufsigt hår. Det ger oss en känsla av att de också är normala människor. Jag kan också titta på dessa bilder och tänka "ha, ha! Hon är minsann inte så perfekt...".

När allt kommer omkring, så handlar det om pengar. Som sagt, skvaller och paparazzibilder säljer. Men hos vem ligger ansvaret egentligen? Är det okej att dömma och håna någon så hårt för deras utseende? Vill vi ha det så? Håller vi med buskapet detta sänder ut? Ska vi sluta köpa dessa tidningar eller ska vi kräva att paparazziyrket förbjuds? Jag vet inte. Dock tänker jag tänka efter nästa gång jag kommenterar någons utseende i en negativ bemärkelse. Mitt eget också.

En människa är så mycket mer än dess yta. 

Igår. Det kändes som att jag inte kunde andas. Andningen satt fast i halsen, precis ovanför brösten. Jag tog djupa andetag för att försöka få ner syre till mina lungor, men det hjälpte inte. Jag kom också på mig själv att hålla andan flera gånger. Ångesten pyrde i min kropp. I min rastlöshet, som ångest ofta ger mig, vankade jag av och an och försökte lugna ner mig med tankar som "det är okej, du får känna, du får vara ledsen, arg eller fullkomligt förvirrad. Det är okej. Det blir bättre".

Påväg till tåget för att träffa min terapeut inne i stan. Betalade biljetten och såg att det var ca 15 min till tåget skulle styra in på rälsen.

Oh nej, det ger mig ännu mer tid till att tänka.

Krig i huvudet. Fullkomligt kaos. Å ena sidan försökte jag övertala mig själv att sätta mig på tåget, vara i mina förvirrade känslor och sedan prata om det med terapeuten. Å andra sidan så satt djävulen på min axel och försökte övertala mig att ta cyklen och cykla hem, cykla inom Ica. Den skrek högljutt att allting kommer att kännas så mycket bättre med en magsäck fylld till bristningsgränsen med skräp. Jag försökte resonera med mig själv. Efter någon minut gick jag långsamt till min cykel och skrek i mitt huvud "sluta för helvete, jag är påväg!"

Väl hemma och min tunga kropp låg i soffan med magen fylld med mat, dock inte så fylld som den brukar vara. Jag lyckades slänga en hel del och det försöker jag vara tacksam över. Jag försökte sova men jag var besviken för det är inte var så tyst i mitt huvud som det brukar vara efter en hets.

Jag tror att det har och göra med att jag bestämt mig för att inte ge upp oavsett vad som händer. Detta beslut har förankrat sig i mitt hjärta. Det är inte "ännu ett beslut gjort med enbart huvudet", utan jag kan känna det känslomässig. En förutsättning för detta, tror jag är att ta en dag i taget. Oavsett vad som händer idag så är det en ny dag i morgon med nya möjligheter.

På kvällen kände jag mig ömsom ledsen och förvirrad och ömsom lugn. Tack T för ditt sällskap. Du är så betydelsefull för mig. Tack.

Idag är en ny dag och jag försöker ta lugna och djupa andetag. Att kompensera för gårdagen är det inte på tal om (fast att jag vill).

"Normal och Fin" med Caroline Eriksson kom igår med posten (är det inte ironiskt?) den ska jag läsa. Kanske H har tid att dricka en kopp te med mig. Hon har så underbart gott te och fiiiiiina muggar =)
 

Morpheous i Matrix sa en väldigt bra sak. (Tack T)

"There is a diffrence between knowing the path, and following the path."

Citatet går rakt in i hjärtat. För visst är det så? Man vet så mkt intellektuellt, med huvudet, men att få ner informationen i hjärtat är en helt annan sak. Det har varit så för mig i många år och jag vet att det är många som känner igen sig. Det enda jag kan göra är att ta en dag i taget. När ångesten tar överhand och jag glömmer bort allt som jag lärt mig, allt som jag vet, då andas jag och lever en minut i taget. Ångest är inte konstant, den är övergående.

Det som tröstar mig är ändå tanken på att man först måste "know the path" innan man kan "follow the path".

Tålamod.